Hej verkligheten! Helt galet är det, hann knappt blinka så kom hon. Två dagar före julafton åker jag in till BB SÖS för en undersökning vid sju på kvällen. Två timmar senare lämnar jag och Johan sjukhuset och åker och handlar. I affären känner jag att nåt håller på att hända och får värkar. Värkarna lägger sig sen när vi kommer hem men efter nån timme får jag sammandragningar och dom blir bara mer och mer täta. Så till slut ringer jag SÖS och berättar hur jag känner mig och dom ber mig komma in för att se vad det är och vipps blir jag kvar där och dom skriver in mig.
Jag får byta rum ett flertal gånger för att till slut hamna på förlossningen för att dom ska ha mer kontroll och sen jäklar exploderar det och smärtan jag kände kunde lätt ha ihjäl mig. Efter fyra timmar så säger barnmorskan att det är dags. Jag tittar på Johan och vi båda kände förmodligen ingenting vid det tillfället och blev väldigt chockade bara.
Precis därefter känner hela jag att det är dags och jag fattade ingenting och gjorde bara på kommando som barnmorskorna sa och sen kom hon. Helt plötsligt var hon där och jag visste inga gränser av ren chock, glädje, förvirring och fan vet allt!
Hon var så liten och go! Dock fick hon direkt läggas in på Neonatalvårdsavdeningen och vi separerades en stund. Jag sa praktiskt taget ingenting och det blev tomt och alldeles tyst, sen fick jag åka in till lilla bebis och fick henne i min famn. Jag bara stirrade på henne och fattade absolut inget och tårarna bara sprutade. Helt overkligt!
Hon föddes ca 5-6 veckor för tidigt och mådde bra och var helt frisk men väldigt liten. Hennes vikt var 2240 g och 45 cm lång. Därför ligger hon på Neonatalvårdsavdeningen. Hon måste äta upp sig och klara av att hålla sin kroppsvärme själv. Hon fick en sond i näsan och värmedyna i sin bädd.
Och idag på annandagen fick jag veta att hon klarar av att hålla sin kroppstemperstur själv så nu är det bara matningen som vi övar på så sonden sitter fortfarande i.
Hon mår jättebra och jag bor kvar på BB. Jag kan inte åka hem men det är det jag mest av allt vill och ha henne med mig.
Kärleken jag känner för henne nu går inte att beskriva i ord! Den mesta chocken har lagt sig men jag har fortfarande en skräckblandad glädje och lycka. Allt gick så snabbt och oplanerat att det rör upp många känslor inom mig och jag är inte riktigt hel än men den dagen vi får åka hem och komma tillbaka till verkligheten och hem längtar jag mest av allt till nu.
Att bo på BB är som att bo i en bubbla och inget är som förut vilket jag nu har förstått. Jag kan inte planera eller tänka framåt, jag tar allt timme för timme. Lite luddig av dimman är jag än. Jag lever just nu ett liv på BB mer eller mindre och vill inte vara ifrån min lilla flicka så jag kommer kämpa mig igenom detta och hålla tummarna hårt att vi inte blir kvar så många veckor till.